Senaste pins
  • Follow Me on Pinterest
De små tingen Vardagsfunderingar

Stödhjul och tomrum

By on 2012-06-10

Idag cyklade sonen Rufus för första gången på egen hand. Ja, med stödhjul i och för sig – men på egen hand. Idag skulle också min pappa Alf ha fyllt 81, men vid 80 slutade hans dagbok.

På bilden här ovanför är han yngre än jag är idag. Jag gissar att han är 37 och att jag är 1 – ungefär som min son Beppe är om någon vecka.

Min dator påminde mig på morgonen om att “Idag fyller Alf Bränström 81 år”. Jag hade tänkt på det härom dagen, men nu överraskades jag av det käcka tillropet. Sorg är lite märklig. Den visar sig mest efter reflexmässiga reaktioner och slår hårt för att den tar oss med garden nere – vilsna över att känslorna inte har någonstans att ta vägen.

Jag saknar att ringa till min pappa. Vi pratade mycket och ofta i telefon. Nu är numret borta, utom i min kortnummerlista. Idag skulle jag naturligtvis ha ring, gratulerat, pratat om ditt och datt. Vi skulle ha pratat lite om vädret, om utbyggnaden av huset, om hur det egentligen kommer att gå för Saab. Han skulle ha sagt något om någon åkomma, och vem han träffat idag.

Någon skulle ha uppvaktat honom – på själva födelsedagen för det är ju söndag. Annars kanske han hade firat en annan dag, när det fungerade bättre. Han skulle ha bjudit på gräddtårta med marsansås och jordgubbssylt, dekorerad med konserverade mandariner och karamellströssel. Nu är det inte så längre. Nu studsar den reflexmässiga tanken mot tidens obevekliga glasruta. Plötsligt finns han inte längre, och jag har inte lärt mig det ännu.

Vi skulle naturligtvis ha pratat om att Rufus fick sin första riktiga cykel igår, och att vi köpte stödhjul och monterade idag. Att han cyklade runt kvarteret med bara lite hjälp – stolt som en tupp.

Jag minns min första cykel. Ja, egentligen var den väl inte min från början, utan ett arv från mina systrar. En vit och rödrosa DBS. Den var egentligen lite för stor för mig, men min pappa löste det. Av en gammal pirra trollade han fram ett par stödhjul med hjälp av järnsåg och svets. Sedan gick det utmärk att cykla. Cykeln försågs också med en “pappmotor” – en vikt pappskiva fäst på skärmstaget, försedd med ett snöre upp till styret. Genom att dra på olika sätt i snöret, smattrade pappskivan som en liten motor när jag cyklade.

På bilden med cyklarna står systrarna Annelie och Anita med var sin röd cykel – en Monark och en Husqvarna om jag minns rätt – lackerade av min pappa. I mitten står jag med DBS:en, till synes befriad från stödhjulen, och till höger grannkillen Bo-Lennart med “Mockeln”. Den sistnämnda skapelsen var en gammal trampmoped, som befriats från sin motor och nu endast var en väldigt  lågt utväxlad cykel med breda däck.

Rufus hjälpte till när vi fixade med den nya blocketfyndade cykeln idag. Ringklockan tryckte han på plats själv, och han gick runt och plockade verktyg och skruvar. Jag visade Rufus hur man vänder upp och ner på cykeln när man ska reparera och berättade att det var hans farfar som lärt mig.

“Du lär dom väl att skruva” sa min pappas gode vän och gamle granne Ingemar, tillika Bo-Lennarts pappa, på min pappas begravning och nickade mot Rufus och Beppe. Jag förstod vad han menade och hur det skulle ha gjort min pappa glad. Och visst, det råder ingen tvekan om att de kastar på sig vad helst tekniskt som ligger framför dem. Det gör bara lite ont att jag aldrig får berätta det för min pappa och att han aldrig hann se det med egna ögon.

Eller hur är det egentligen? Är det inte bra att bara säga det högt:

–Grattis på födelsedagen pappa! Vet du, Rufus cyklade på egen hand för första gången idag, och ringklockan monterade han själv!

 

TAGS
RELATED POSTS
3 Comments
  1. Joakim Johansson

    2012-06-10

    Vackert skrivet. Och träffsäkert om sorgen. Hoppas Rufus hade en minnesvärd första cykelstund!

  2. Klas Holmlund

    2012-06-11

    Aldrig roligt att se dig sorgsen. Men som vanligt så vänder du sorgen till någonting vackert och meningsfullt med den där Bränströmska förträffligheten du ärvt från din far.

  3. Eva Z

    2012-06-11

    OJ vad lika ni är! Kul att se! Tänk vad man saknar och längtar – länge. Man tappar ett väderstreck när en förälder dör , så är det ju. Men det är härligt att minnas. Och härligt att cykla!! En stor dag för både stora och små! 🙂

LEAVE A COMMENT