Eftersom att jag verkligen älskar den här typen av böcker förefaller det helt obegripligt att jag missat den. För hur kan en bok om trista sevärdheter, som dessutom pryds av Storumans röde vildman, smyga in under radarn?

Boken ser ut att ha fått bra recensioner, och verkar dessutom har retat en och annan. Norrbottens-Kurirens recension är fullkomligt obetalbar:

”Ingen ska komma och påstå att Ornässtugan inte är en sevärdhet; här vill jag tillgripa ord som helgerån. För detta borde författaren hängas upp i en grantopp där ekorrarna kan skala honom som en kotte. Under bilden: ”I den här gamla granen hängde Johan Tell.”

Om någon tycker att man borde hängas i en gran och skalas som en kotte av ekorrar måste man ha gjort något rätt i alla fall.

Tyvärr är boken slut på lager. Jag kan knappt vänta på att det fylls på.

Idag skulle min farmor Gunhild ha fyllt 102 år. Som den säregna person som hon nu en gång var, är hon fortfarande högst närvarande. Ja inte som person då, utan mera genom det avtryck hon satt. Hon hittade på talesätt, eller kom ihåg riktiga på ett lite eget sätt. Jag kan inte riktigt säga hur det egentligen låg till, annat än att mycket som hände möttes med just ett talesätt. En av mina favoriter är hur hon efter att exempelvis ha blivit uppvaktad på sin födelsedag, och alla stod i dörren på väg hem, sa: ”ni får komma fler gånger, för det är så roligt när ni far”.

Sån var hon. Snäll. Orättvist. Rolig. Elak. Omtänksam. Egoistisk. I allt var hon dubbel – med en ljus och en mörk sida.

Apropå den här dagen, så är den för mig också för evigt den dagen som man behöver vänta in, innan det är dags att byta till sommardäck. Min pappa brukade alltid säga: ”man får vänta till efter den 24 april innan man byter däck. Jag minns när farmor fyllde 50, när det kom en halvmeter snö. När Pelle Norbergs fick lägga på snökedjorna för att överhuvudtaget ta sig upp till landsvägen”.

Idag köpte jag därför av en kosmisk slump nya sommardäck. Ja, eller då begagnade sommardäck, om än fina. Det blev en tribut till både farmor och pappa. Pappa som jobbade med däck i hela sitt liv, och som ingen annan kunde både köpa och sälja begagnat, utan att bli lurad. Ja förutom då den gången som en kringresande försäljare lyckades sälja ett armbandsur av tvivelaktig kvalité till honom på 1960-talet.

”Jag kände igen honom när vi tog in bilen för service vid smörjgropen. Då fick han ta tillbaka den och ge mig en annan som fungerade ordentligt” berättade han. Det var historien bakom den gången då någon nästan lurade min pappa. Klockan fungerar för övrigt fortfarande och var min första egna klocka.

Pappa skulle för övrigt vara rejält stolt över barnbarnet Beppe idag. För idag följde Beppe med och köpte begagnade däck för första gången. Han charmade säljaren och jag fick köpa fina däck.

Sånt händer den 24 april. En helt märklig, helt vanlig dag.

Jag får en klump i halsen när jag kommer på att jag inte kan ringa och berätta det för pappa.

På bilden Farmors 50 årsdag den 24 april 1960. I hennes knä sitter syster Anita. Min pappa har tagit bilden.

Så är då 2010 väldigt nära att knyta ihop sin påse. Det har varit ett år av kontraster i stort och smått. Saker förändras – ibland till det spännande och underbara, andra gånger till mera prövande och svårgripbara.

Den här bloggen har inte riktigt fått den uppmärksamhet den är värd. Som andra som skriver som levebröd, så räcker inte orden alltid till när flitens lampa släckts för dagen. Vardagsmiraklen och funderingarna finns där, men bränslet och tiden har inte alltid räckt till. Jag tänkte försöka förändra det. Skriva mer, men framförallt mera ofta. Dels för att det är kul och ger energi, men också för att en och annan av er där ute brukar uppskatta mina små ordvändningar – både de allvarliga och de finurliga.

Så – lyssna nu 2011 – för här kommer mitt första nyårslöfte. Jag tänker skriva mer i den här bloggen och hoppas på att det ska vara till glädje för många. Jag vill också önska er som läser ett riktigt gott nytt år! Må ert 2011 bli som ett spännande bollhav – mjukt, spännande och inbjudande med både överraskningar och utmaningar.

Jag pratar om de blå ljusdioderna som sitter på alla möjliga produkter vars enda praktiska effekt verkar vara att uppträda som ett sandkorn i ögat – otroligt irriterande, men nästan omöjligt att komma åt.
Det sitter en på vår teve, en på backuphårddisken och nu – en på den i övrigt snygga iPhonesynkstationen från Philips. Hur tänkte de där egentligen? Att det skulle vara mysigt med ett blåljus under den trevliga iPhoneskärmen?

Apple själva håller sig föredömligt långt från det blå. Önskar att fler följde deras exempel och slutar läsa tips av typen ”99 ways to pimp your toaster with ugly light”.

Telia faller ofta i den fällan. Som när de sålde in sitt bredband-telefoni-paket med att det går att se SVT Play direkt i TV:n utan att passera datorn. Fint tyckte jag, till dess att jag upptäckt att SVT Play-modulen är en riktig skräplösning, so har en bråkdel av SVT Plays verkliga utbud.

Eller som förra veckan när de använde sig av ett telemarketingföretag för att ge mig ett erbjudande. Ett sånt företag som kör programstyrda massuppringningar, där alla utom den kund som svarar först bara får tystnad i luren. Jag fullkomligt avskyr den metoden. Nästan så mycket att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att byta leverantör på grund av det.

Idag fick jag ett mail från Telia med det käcka tillropet ”Vad vore livet utan fotboll och hockey?” i ämnesraden. Med all respekt för alla som tycker om fotboll och hockey, så vet de som känner mig att just denna förströelse upptar ett minimalt, för att inte säga obefintligt utrymme i mitt liv. Så, vill man sälja teveutbud till mig är det inte de rätta knapparna att trycka på.

Det här är något av förbannelsen med alla raffinerade och riktade tilltal som förekommer i dagens informationsflod. Om det inte kan riktas tillräckligt bra, kan det hellre få vara riktigt allmänt hållet. Med andra ord köper jag på sätt och vis att tilltalas som en del i ett kollektiv, men blir förbannad när någon försöker tilltala mig ”personligt” men gör det med dåligt förarbete, via något av mina förnamn som inte är mitt tilltalsnamn och så vidare.

Personligt? Javisst, men bara om det känns på riktigt.

Det var en kombination av det först- och sistnämnda som uppstod när jag av en slump hittade en snutt amatörfilm på YouTube. ”Storuman 6-minuter 60-tal” var den sparsmakade titeln. Så, driven av en ständig nyfikenhet över det som rör Storuman klickade jag igång en riktigt hoppig liten rulle.

Själva hantverket var kanske inte oförglömligt, men där – 50 sekunder in i filmen – flimrar ett väldigt bekant ansikte förbi. En sekundslång, rörlig sekvens med min pappa i sin 60-talspropra shelluniform. Jag har sett svartvita bilder från min pappas tid på Shell, men faktiskt aldrig något i färg. Definitivt inte rörligt.

När jag berättade det för min pappa blev han nyfiken på filmen, men minns naturligtvis inte händelsen. Det var vardag, en bra bit över 40 år sedan, en grabb hoppar förbi med en superåttakamera och sedan skulle en bil tankas och en vindruta torkas av.
Men händelsen lämnade ett slags fingeravtryck, som alltså skulle bli synligt för mig för en vecka sedan.
Tack till entusiasten Sören Hellqvist som via sin sajt gör mer av Storumans bildhistoria känd för fler.

Det är vackert att livet ständigt överraskar.

Det finns en slags motsvarighet på nätet – de oräkneliga sajterna som någon bara glömt bort, slutat uppdatera, men som fortfarande ligger ute. Troligen åker de lite snålskjuts på någon större server, eller ligger på gratisytor under någons epostkonton. Gemensamt för dessa och Jörnmarks märkliga rapporter, är att man genast börjar fundera över vad som egentligen hände. Tröttnade någon? Gick föreningen in i törnrosasömn?

När jag googlade på min gamla hemkommun Storuman blev en av träffarna amatörradioföreningen STARKs hemsida. På startsidan låter föreningen lite ursäktande berätta att de fortfarande existerar, men inte haft möten på ett tag. Nu ska det bli årsmöte, och tidpunkten för detta är 14 april 2005…

Amatörradio? Jag kommer ihåg dessa amatörradioentusiaster. De verkade vara en slags blandning av nörd, teknikpionjärer och rebeller på något vis. Jag minns de långa antennerna på bilarna och märkliga anropsnamn på bakrutedekalerna. Jag minns också de malplacerade antennmasterna i vissa av villaträdgårdarna. Det var en slags klassöverskridande, internationell herrklubb som i ärlighetens namn var lite svår att helt och hållet förstå. För nog var det i stor utsträckning en herrklubb? Visst fanns/finns det väl kvinnor som hittat in till denna hobby, men de kan inte utgöra speciell stor del av den hörlursförsedda skaran.

Någonstans så känns det som om internet tagit över hela grejen bakom amatörradioidén – hitta nya kontakter, prata med människor på andra sidan jorden, lyssna på främmande språk och någonstans känna igen en annan radioamatör. Hobbyn måste ha krympt betänkligt i takt med att fler börjat förhålla sig hemtamt på det stora nätet.

Jag vet inte hur det gick för Storuman Tärnaby Amatörradioklubb – om de någonsin fick hålla sitt nya årsmöte. I den bästa av världar lever de och har hälsan och master stolt resta mot den mörka rymden. Någon kommer säker att berätta det för mig efter det här inlägget i alla fall. Men alldeles oavsett om de somnat in, eller fortfarande har hälsan och anropsnamn, så fascinerar ständigt de möjliga svaren på frågan ”vad hände?”

Du känner säkert igen situationen, där du tycker att en knapp sitter fel, man river fingret när man öppnar en lucka och så vidare. Det är det jag pratar om – tillfällen där en industridesigner som verkligen förstår sin produkt inte varit en del i ekvationen.

Jag ser det i princip varje dag, så ofta att jag nästan börjat tolerera det. Ja just tolerera, inte acceptera.

Låt mig ge några exempel:

Den puckade babyvakten. Vi har en så kallad babyvakt, d v s en slags trådlös lyssningsutrustning, för att hålla koll på om vår son vaknar när han sover i vagnen, eller i ett annan rum i sommarstugan. En nödvändighet för en modern familj, men mottagaren är så idiotiskt konstruerad att någon borde få sparken hos Philips. För det första ger den ifrån sig ett gällt, långt pip när man knäpper på strömbrytaren. Hur tänkte någon där? I ekvationen, sovande barn, inte störa, ändå ha koll – var kom idén om det gälla pipet in? Den har dessutom en varning för låg batterinivå som låter när det är 5 sekunder kvar av batteriet. Smart…

Nästan alla fjärrkontroller. Titta på din närmaste fjärrkontroll. Risken är stor att den konstruerats av någon galen teknikfascist som anser att att allt ska ha en egen knapp och att funktionerna gärna sprids ut för att sålla mellan agnarna och vetet i användarledet. Skulle det var för mycket begärt att någon faktiskt satte sig ner med ett skissblock i TV-soffan och funderade över hur en fjärrkontroll borde fungera?

Allt från Microsoft. I princip allt som Microsoft lägger vantarna på blir plottrigt, fult och användarfientligt. Frågan ”kan vi göra det enklare?” borde finnas tatuerad på utvecklarnas underarmar.

Ja, det finns mängder av exempel. Desto gladare blir man när den där smarta designen plötsligt dyker upp. Om Microsoft är den dåliga smakens hemvist, så är Apple dess motsats. Jag unnar verkligen den som inte redan haft upplevelsen att packa upp en Appleprodukt. Här har industridesigners nämligen varit med hela vägen, från själva produkten, ända ut till lådan. Apple lever ju nämligen efter bland annat den viktiga devisen/frågan ”kan vi göra det enklare?”.

Bortsett från själva glädjen i att möta det tänket i våra vardagsprodukter, är det faktiskt något vi alla borde ta med oss in i vårt arbete och livet i stort.

Kan vi göra det enklare?

Namnbytet har vållat en liten folkstorm, med protestlistor och faktiskt tre (!) facebookgrupper som alla värnar det ursprungliga namnet.

Att kyrkan fått sitt namn handlar ju just om att den är byggd som en kåta, d v s den traditionella samiska boningen. Att det samiska ordet kåta (goathi eller gåetie) betyder ”mitt hem” är ju ganska vackert och ligger väl helt i linje med vad kyrkan borde symbolisera.

Namnbytet är snarast ett tecken på moralpanik och att kyrkorådet inte har fokus på vad de egentligen borde hålla på med. När människor lever i utanförskap och lidandet i till exempel Haiti är ofattbart, så borde en organisation som Svenska kyrkan har rätt mycket på sitt bord.

Tydligen inte i Storuman/Stensele. Där sitter man och räds för tonårshumor.

Det finns bara en sak som gäller här.

Gör om. Gör rätt.

Låt Kåtakyrkan behålla sitt namn!